Revolver.nu Interview

From:
http://www.revolver.nu/
Anyone care to translate? Let me know

Hans hjärta är förvandlat till sot och venerna är fyllda av gammalt heroin. Nu har Greg Dulli lämnat de svåra åren bakom sig och lever ensam med sin katt Clyde. Ibland spelar han gitarr i ett Mariachiband. Ulrik Petersson fick audiens hos Don Dulli.

Du bor i Los Angeles numera?
– Ja. Där och ibland i min förra stad New Orleans.
Hur kommer det sig att du flyttade dit?
– Åh, jag var tvungen att ta mig från New Orleans. Jag är en svag människa och… (tänder sin första Camel för kvällen)…jag har svårt att disciplinera mig själv. Jag har dåliga vanor och är väldigt svag.
Och det är lättare att lägga band på sig i Los Angeles?
– Ja, för man måste köra bil. Min syster dog nästan i en olycka med en rattfull förare. Så jag skulle aldrig köra bil på fyllan. Dessutom äger jag två barer i Los Angeles. Så om jag blir helt uppfuckad kan jag sova där (skratt).
Du har flyttat runt mycket under din karriär. Har du någonsin varit sugen på att flytta till typ Frankrike, som John Malkovich eller Nina Simone?
– Jag skulle aldrig bo i Frankrike. Fuck France! Dom är så jävla stela. Jag skulle gärna bo i Italien dock. Helst Sicilien. När turnén är över ska jag faktiskt semestra där några veckor. Jag blir alltid väl omhändertagen när jag kommer till Sicilien.
Vad gillar du där? Människorna, livsstilen eller vad?
– Allt. De behandlar mig bra där. Och jag har lite kompisar i “familjen”. If ya know whattamean. Hehe.
Jag förstår vart du vill komma. Njuter du fortfarande av den här badboy-imagen, att framställas som “the OG of rock” eller “the Godfather of rock”?
– Visst. Hellre det än att bli kallad “the Sissy of rock”. Hahaha. Men du vet, The Afghan Whigs var ett väldigt ruffigt rockband. Vi drack mycket, vi knarkade mycket, vi slogs mycket. Till slut skenade ryktet iväg. Folk sökte verkligen upp oss för att starta slagsmål. Och mitt svar var ofta : “Oh yeah? Då får du snacka med min revolver i så fall!”

Ryktet lever ju fortfarande kvar. Det första någon sa till mig när jag berättade att jag skulle träffa dig var: “Om du säger något dumt slår han dig på käften.”
– Jag vet! Jag mötte en kvinna här nere som sa “Åh, du är den där stygge gossen” och jag svarade: “Nej, jag är snäll. Jag är en väldigt snäll människa.”
Samtidigt är det förståeligt. Din musik, speciellt ‘Gentlemen’ och ‘Black Love’, har alltid varit fylld av hämnd, bitterhet och hat.
– Ja, men det där handlar bara om tjejer. Jag har inte haft en flickvän sedan ‘Black Love’. Det är snart sju år sedan.
Hur var ditt liv under de åren egentligen?
– Hmm, låt mig se. Jag gick på heroin under ‘Gentlemen’ och tog både heroin och kokain när vi spelade in ‘Black Love’. När vi gjorde ‘1965’ så… ja, jag var tvungen att lägga in mig på psyket. Jag fick en kollaps på en flygplats och slog tydligen till en läkare i ansiktet. Bröt näsbenet på honom. När jag vaknade upp var jag fastspänd i en säng. Som Frankenstein.
Hur orkade du vara så kreativ?
– Åh, drogerna hjälpte mig. Jag behövde förmodligen knarket för att hålla mig vid liv överhuvudtaget. Men samtidigt har jag sett mina vänner bli totalt förstörda. En av mina bästa vänner sköt sig i huvudet. En annan högg sig i hjärtat för några månader sedan. Så det finns ju en väldigt mörk sida av det där också. Men nu dricker jag mest bourbon. Jag umgås mycket med mig själv. Jag har min katt som jag snackar med. Ibland pratar han tillbaka. Jag bor i ett mexikanskt kvarter, så jag har börjat spela lite Mariachigitarr också. Mina grannar har ett band och de lär mig grunderna. Vi brukar spela på lokala pubar och jag står alltid längst bak. Jag är sämst i hela bandet, haha. Jag har börjat att njuta av att inte vara the main guy, om du förstår vad jag menar. När jag spelar med min polare Mark Lanegan sitter jag still vid keyboarden.
Hur länge har ni känt varandra?
– I femton år ungefär. Vi möttes i Seattle. Kurt Cobain presenterade oss för varandra. Om du hade frågat mig då vem av dem som skulle vara död idag skulle jag inte svarat Kurt.

I januari 2002 dog en av Greg Dullis bästa vänner, filmregissören Ted Demme. I den stunden var ett helt nytt album, ‘Amber Headlights’ med Twilight Singers redan klart. Men efter dödsfallet lades det snabbt på hyllan och Greg återvände till sin kreativa rötter – sorg och ångest.

Kommer du någonsin att ge ut ‘Amber Headlights’ i sin helhet?
– Nej. Men det var ett rätt bra album, väldigt uppåt. Det var en låt som alla trodde skulle bli en hit. ‘Cigarrettes’ hette den. Väldigt catchy. The Hives skulle älska den, jag borde ge den till dem.
Du har släppt en ep i år också med en cover på Nina Simones ‘Black is the color of my true love’s hair’. Varför valde du just den låten?
– Det är en gammal favorit som jag har velat göra länge. Grejen är att min förra flickvän tog med mig till ett ställe som heter Sin-E där jag fick höra Jeff Buckley göra ‘Lilac Wine’. I det ögonblicket blev det svårt för mig att göra en egen tolkning av Nina Simone. Den jäveln förstörde det för mig. Han hade en sån vacker röst. Men en dag satt jag på min veranda och kom till slut på ett sätt som jag kunde göra ‘Black is the color..’.
Hur brukar du göra när du skriver dina låtar?
– Jag skriver musiken först. Sedan bränner jag en skiva, spelar upp den på bilstereon och nynnar högt över melodierna. I LA och New Orleans är det nästan folktomt på motorvägarna på natten så du kan köra runt i timmar för dig själv.
Skriver du låtarna för en specifik person?
– För en viss person? Nej. Om en viss person? Ibland. Och ibland skriver jag om personer jag inte ens känner. Jag gillar att tjuvlyssna på vad folk säger på stan. De säger väldigt intressanta saker, speciellt när de är arga. Jag är duktigt på att stjäla repliker. Haha.

Många av dina låtar verkar också hämtade ur dialoger. Som ‘My Curse’ från ‘Gentlemen’.
– ‘My Curse’ var egentligen en gammal låt som jag ändrade ord och tempo i när vi skulle göra ‘Gentlemen’. Det är också enda gången jag har gett en hel låt till en tjej, i det här fallet min kompis Marcy. Det gick upp för mig hur jävla fylld av testosteron ‘Gentlemen’ var och det lät mycket bättre om orden kom från en kvinna.
Men i grund och botten handlar ‘My Curse’ också om ett brustet hjärta. Tyvärr tycks jag bara kunna skriva när jag är olycklig.
Jag har alltid gillat omslaget till ‘Gentlemen’. Just den typen av estetik påminner mycket om en fotograf som heter Sally Mann. Har du hört talas om henne?
– Visst! Jag ringde faktiskt till henne och frågade om hon ville hjälpa mig, men hon gjorde tydligen inte skivomslag. När man ser verk av fotografer som henne och Nan Goldin påminns jag av hur lite vi egentligen förändras. Många av mina vänner har barn nu och de är… väldigt smarta. John Curleys (basisten i Afghan Whigs red anm.) äldsta dotter är fyra år. Hon och jag har väldigt vuxna samtal. Redan som barn lär vi oss saker om smärta och svek och det stannar i oss under hela vår livstid.
Vill du själv ha familj?
– När tiden är mogen. Som jag sa tidigare så har jag inte haft en flickvän på sju år. Visst, jag har sex och så, men jag har varit kär tre gånger under mitt liv och alla förhållanden slutade miserabelt. Och det är till stor del mitt fel.
Är du så svår att leva med?
– Ja. Jag är väldigt självisk. Och jag behöver vara för mig själv väldigt mycket. Om jag någonsin gifter mig får vi nog ha ett speciellt rum åt mig där jag kan vara för mig själv. Du vet, jag har en väldigt fatalistisk syn på förhållanden. Det kommer från min barndom. Mina föräldrar bröt med varandra, var otrogna med grannarna och sånt där. Ibland såg jag dem genom våra fönster. Jag vet att jag har sagt det här ofta förut, men… Första gången jag såg ‘Blue Velvet’ så trodde jag att det var en dokumentär (skratt).
Jag vet att du är rätt filmintresserad. Har du sett något av Lars von Trier?
– Jag har sett ‘Riket’. Den är bra, men jag hatade ‘Breaking The Waves’. Jag tyckte verkligen, verkligen illa om den filmen.
Den är väldigt mörk.
– Det är en idiotisk film. Jag blev förbannad av den. Jag ville att alla skulle dö i den. Jag satt och bad i biosalongen: please die, please die. Och sen när de där kyrkklockorna ringer i himlen på slutet? Herregud! Men jag älskade ‘Riket’. Och jag diggar Bergman, speciellt ‘Smultronstället’ och ‘Sjunde inseglet’.
Gillar du Paul Thomas Anderson?
– Nej. Och jag känner honom personligen. Okej, om han hade kapat fyrtio minuter på ‘Boogie Nights’ hade den varit grym. Såg ‘Magnolia’ – brrrrrtpptt (gör pruttljud med läpparna och två tummar ned). Såg ‘Hard Eight’ – brrrrrtpptt. Såg ingen av de andra. Fuck him! Han är en skitstövel. Snacka om ett cokehead. Jag förstår varför han skriver så jävla mycket dialog. Han är hög som ett hus hela tiden.
Har du sett någon av Wes Andersons filmer?
– Japp. Jag diggade ‘Bottlerockets’. ‘Royal Tenenbaums’ var sådär, men jag ska nog se den igen.
Det borde du göra. Om inte annat än för att Bill Murray är med.
– Hey, jag älskade ‘Lost in Translation’. Har du sett den?
Ja.
– Jag började gråta när jag såg den. Och nu har jag fått veta vad den egentligen handlar om. Den där blonda tjejen som dyker upp på hotellet? Det är Cameron Diaz, som har knullat Spike Jonze. Det är vad filmen handlar om. Scarlett Johansson är Sofia Coppola. Jag vet inte vem Bill Murray spelar. Du har sett scenen när han sjöng ‘More Than This’? Där är han verkligen naken och sårbar. Då kunde jag inte hålla tårarna tillbaka.

Comments are closed.

Copyright 2016 Summer’s Kiss · RSS Feed · Log in